HiFi är en form av bedömningssport, där betraktaren eller ska vi säga lyssnaren, genom sina personliga preferenser, gör sin egen bedömning.
Det finns mycket likheter med vinprovning. Vi som bedömmer har helt enkelt olika åsikter och tycker olika. Inget konstigt med detta.
Men många av oss konsumenter har ibland svårt för att utrycka den personliga åsikten, av någon anledning och lutar sig på vad andra tycker. Visst är det bekvämt många gånger, men ibland blir det helt fel i slutändan, när det visar sig att man själv inte tyckte samma sak.
Det är bättre att från böjran lita på sin egen känsla!
När det gäller ljudprylar så kan detta delas in i massor av detaljer. Vilken utrustning är bäst eller låter bäst? Här finns ju försteg, slutsteg, högtalare och bara att nämna kablage så går många i spinn direkt.
Vi som är lite nördiga strävar alltid efter någon form av perfekt ljudåtergivning. Frågan är hur ska man få lugn i sinnet och sluta jaga?
Jag tror att man fortsätter att leta efter en svag länk, för att strax därefter uppfatta en ny svag länk osv. Med andra ord så fortsätter man hela tiden att ”förbättra” sin anläggning. Inget fel i detta egentligen. Samtidigt är det spännande och det är nog processen och resan som är roligast många gånger. Man lär sig mycket dessutom.
Faktum är att när man byter ut någon del i länken, så kan övriga apparater och kablage uppträda lite annorlunda och vips har man rubbat mer än man tänkt.
Nu känns det som jag tråklat in mig i snåret, men som avlutning tycker jag det är bäst när man själv avgör vad som är bra eller dåligt. För mig är detta mest utvecklande.
Sedan har vi en annan faktor, som är mycket styrande och det är ekonomin. Man har inte alltid råd att köpa extrema apparater. En sport är att handla det man har råd med, men verkligen se till att man inom prisnivån får maximal prestanda. För faktum är att bara för att det är svindyrt, så behöver det inte vara bäst!